Välj en sida
Sluta tvinga ner fyrkanter i runda hål!

Sluta tvinga ner fyrkanter i runda hål!

Han är sex år och börjar förskoleklass med ett leende på läpparna. Det försvinner ganska så snart eftersom han har en fyrkantig form, som ska tvingas in genom skolans runda portal. Det går inte! För hur mycket de än tvingar honom, så kommer inte hans kanter in genom det runda hålet. I fjärde klass stannar han hemma helt, stukad i själen av det vuxenvärlden gjort mot honom. Utbränd och skolskadad.

 

De slog tillräckligt länge på fyrkanten så att den gick sönder …

Skolan skapar funktionshinder hos elever med npf

När man har npf tar man in och bearbetar information på ett annorlunda sätt. Det kallas för funktionsvariation. Ett funktionshinder blir det först när personen får svårt att göra något på grund av att omgivningen inte är tillgänglig.  Så när skolan inte anpassar miljön runt elever för att möjliggöra kunskapsinhämtning, då betyder det att skolan skapar ett funktionshinder hos elever med npf.

För elever med npf passar faktiskt inte in i ett system där alla ska vara lika, och handen på hjärtat hur många  neurotypiska* barn passar in i ett sådant system egentligen? Dessa unika individer som är fullt fungerande när omvärlden anpassas efter deras behov, men som i skolvärlden bryts ner av att pressas till att vara något de inte är. 

 

Inkludering som leder till exkludering

När skolan tvingar elever till inkludering, som istället exkluderar dem, då skapar man ett ständigt utanförskap hos barnet. För när man placerar ett barn i ett klassrum där det är omöjligt att ta till sig kunskap och där hjälp att lösa detta problem saknas, då är det inte inkludering.

En sann inkludering hade varit att ge alla elever det stöd och de verktyg som behövs för att kunna  ta till sig kunskap, delta i den sociala samvaron och utvecklas till trygga människor med stora framtidsutsikter. Tyvärr ser det inte ut så idag.

Verkligheten utan anpassningar

Som exempel tar jag bildserien som gjorts för att beskriva hur fel det kan bli när man tror att man gör rätt. Det är inte jag som skapat bilderna från början, men jag har gjort exempelbilder utefter minnet.

Här står tre människor för att titta på fotboll bakom ett plank. Person 1 ser över staketet, men det gör inte person 2 och 3. 

Insatser behövs.

Rättvisa

För rättvisans skull får alla likadant stöd, varsin låda att stå på.

Person 1 såg ju redan innan, så nu står hon löjligt högt upp eftersom hon fick ett stöd som inte behövdes.

Person 2 blir överlycklig för att lådan gör så att hon ser. Tyvärr räckte det inte ända fram för personen som hade längst väg till att nå utsikten. Hon kom bara halvvägs och behöver fortfarande mer hjälp.

I det här läget får npf-elever ofta höra att de redan fått insatser, att de bara behöver skärpa till sig  … “du kan ju om du bara vill” är ett vanligt tänk. Och visst, med armhävning kan hon tillfälligt se över planket … men inte orkar hon hänga sig fast där uppe ett helt skolår.

Jämlikhet

Ett bättre sätt är att anpassas stödet utefter behov. Så nu får person 3 två lådor att stå på, person 2 behåller sin låda och person 1 står kvar på marken.

Alla ser! Bra, tänker vi nu.

Rätt anpassningar har satts in utefter individens behov och alla har samma chans! Men det är faktiskt fortfarande så att alla inte har alla samma chans.

För i verkligheten kan lådorna när som helst tas bort med motiveringen att “nu fungerar det, så stödet behövs inte längre.”

Inkludering

Men, om vi istället tar bort planket helt och hållet och sätter dit ett nät som går att se igenom – då behövs ju ingen anpassning från första början.

Och det är nu, när vi röjer undan hindren som skapar funktionshindret som vi kan börja prata om inkludering på riktigt! Det är det här vi behöver göra med svenska skolan!

Röj undan alla hinder som skapar orättvisa förutsättningar. Bygg upp en skolform som tar tillvara på elevens nyfikenhet och egna förutsättningar.

 

Ge alla elever förutsättningar till att kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål, precis som det står i läroplanen. 

När fyrkanterna går sönder

Självkänslan formas redan i barndomen och handlar om hur vi ser på oss själva. För att bygga en stark självkänsla behöver vi känna oss sedda och uppskattade av vår omgivning. 

Så vad händer inuti ett nyfiket barn som tvingas misslyckas varje dag för att det ställs för höga krav för just deras behov? Jo, självkänslan tar stryk av ständiga att misslyckas som elev. 

Dessa strålande fyrkanter som kämpar varje dag att gå till skolan och vara som alla andra, men som faller ihop varje eftermiddag de kommer hem. När de hela dagarna försöker passa in i den runda mallen, då tar energin slut och de blir utmattade. Och precis som hos vuxna som blir utmattade av stressen på jobbet, så byggs många gånger både ångest och depression upp hos dessa elever. Ända tills att de kraschar helt. 

Vi som vuxna har ett ansvar mot generationerna som kommer efter oss, att de frodas och blir vuxna som bidrar till samhället på ett kärleksfullt sätt. Med dagens skolsystem slås alla unika individer ut, för att man placerar dem i ett klassrum där det är omöjligt för dem att ta till sig kunskap. Dag efter dag, år efter år slår man på dessa fyrkanter för att passa in i mallen, men när hörnen väl skavts av och börjar passa – då är den ju trasig.

 

Alltså behöver hela skolsystemet göras om från grunden och börja anpassa krav och förväntningar utefter varje enskild elevs förmåga. Låt varje elev i sveriges skolor få känna att de lyckas!

* Ett objektivt sätt att beskriva personer som inte har npf.